Anställd inom privat hemtjänstföretag mottog ca 510 000 kr i gåva och gåvolöfte från vårdtagare

Ångermanlands tingsrätt, dom 2016-03-02, mål nr B 930-15.

Anställd inom hemtjänsten (X) mottog gåvor till ett värde av ca 410 000 kr samt löfte om gåva till ett värde av 100 000 kr. Vårdtagaren (Y), som gav X gåvorna samt gåvolöftet, hade under en längre tid lidit av demens. Gåvorna mottogs under och efter avslutad anställning.

Tingsrätten dömde den tilltalade för grovt tagande av muta i enlighet med 10 kap 5 a § och 5 c § brottsbalken. Påföljden stannade vid 1 år och 2 mån fängelse. X ålades att till Y betala 409 545 kr i skadestånd.

Bakgrund

X var mellan den 2 september 2013 till 9 september 2014 anställd hos ett privat hemtjänstföretag. X var utbildad sjuksköterska och hade arbetat inom vården under många år. X utförde hemtjänstuppgifter hemma hos Y som under en längre tid lidit av demens på grund av alzheimer.

X mottog gåvor från Y, under och efter avslutad anställning, till ett totalt värde om 509 545 kr. Gåvorna bestod i 300 000 kr genom kontoöverföringar, en guldring till ett värde om 9 545 kr samt två postväxlar till ett värde om 100 000 kr vardera. Den ena postväxeln kom dock aldrig att bli inlöst.

Den bestämmelse som aktualiseras är 10 kap. 5 a § brottsbalken, tagande av muta. För att bestämmelsen ska vara tillämplig krävs att följande rekvisit är uppfyllda;

För det första, X ska ha varit arbetstagare eller utövat uppdrag. 

Tingsrätten ansåg det visat att X varit anställd hos hemtjänstföretaget samt ingått i det arbetslag som tagit hand om Y. Det ansågs även visat att X hade utfört hemtjänster hos Y regelbundet och ibland flera gånger per dag, både i dennes bostad och på annan plats.

För det andra, X ska ha tagit emot och/eller godtagit löfte om gåvor.

Enligt tingsrätten var det ostridigt att X tagit emot gåvorna.

X påstod att hon bl.a. återlämnat ringen och medföljande försäkringsbrev samt att en av postväxlarna hade legat oanvänd under en längre tid. Försök hade gjorts att lösa in postväxeln, men försöket hade inte varit allvarligt menat utan endast för att se om det varit möjligt.

Tingsrätten uttalade att för tagande av muta var det tillräckligt att X hade tagit emot ringen och innehaft den under viss tid.

När det gällde postväxeln bedömdes det som osannolikt att det gått till på det sätt som X påstått. Det ansågs utrett att X inte endast hade tagit emot postväxeln utan också gett uttryck för att vilja tillgodogöra sig det värde som växeln representerade. Tingsrätten menade att X hade disponerat över postväxeln på ett sådant sätt att även den skulle omfattas av åtalet.

Sammantaget bedömde tingsrätten att X hade tagit emot gåvor till ett värde om 409 545 kr samt godtagit löfte om gåva till ett värde om 100 00 kr.

För det tredje, gåvorna ska ha mottagits för utövning av X:s tjänst.

Det måste finnas ett samband mellan mottagaren av förmånen och mottagarens anställning, s.k. tjänstesamband.

Tingsrätten anförde att inget krav finns på att förmånerna syftat till, föranlett eller utgjort ersättning för en oriktig eller gynnande åtgärd. Det är tillräckligt att förmånen har mottagits av en person i egenskap av arbetstagare eller uppdragstagare i den verksamhet som huvudmannen bedriver. För att ett tjänstesamband ska föreligga är det tillräckligt att givaren och mottagaren har haft eller kan antas få kontakt med varandra i tjänsten. En gåva som har sin grund i ett vänskapsförhållande är dock inte straffbar.

Tingsrätten fann det utrett att X hade utfört tjänster som sträckte sig utöver vad som ingick i de ordinarie tjänsteuppgifterna samt att Y tyckte om X. Detta utgjorde dock inget hinder för att X mottagit gåvorna i sin tjänsteutövning. Tingsrätten underströk att när det gäller tjänster inom vården finns ett särskilt integritetsskydd. Utrymmet för en vårdtagare att ge gåvor till personal, trots att ett vänskapsförhållande vuxit fram är därför inte särskilt stort. Enligt prop. 2011/12:79 s 43 och NJA 1985 s 477 och NJA 1987 s 604 finns sådant utrymme endast om den väsentliga anledningen till belöningen är en personlig relation utan samband med vårdarens tjänst. Tingsrätten konstaterade, mot bakgrund av förarbeten och rättsfall, att det krävs alldeles speciella förhållanden för att egendom som tillfallit en arbetstagare inom vården inte ska anses utgöra belöning för tjänsteutövningen.

Tingsrätten gjorde en samlad bedömning och tog särskilt fasta på att relationen mellan X och Y hade uppstått under den tid som X utförde hemtjänst hos Y samt att relationen varat under en begränsad tidsperiod. Vidare menade tingsrätten att det inte var troligt att X och Y hade utvecklat en vänskapsrelation om de inte hade kommit i kontakt med varandra genom tjänsten. Med hänsyn till detta samt att utredningen i övrigt inte gav stöd för att det rört sig om en sådan speciell vänskapsrelation som krävs för att gåvorna inte ska anses mottagna i tjänsten, fann tingsrätten att X hade mottagit gåvorna i sin tjänsteutövning.

För det fjärde, mottagandet av gåvorna ska varit otillbörlig.

Tingsrätten anförde att vid bedömningen av om en gåva som mottagits i tjänsten varit otillbörlig är utgångspunkten att varje transaktion som objektivt sett är ägnad att påverka tjänsteutövningen ska ses som otillbörlig. Undantag görs endast för förmåner av mindre värde. I praxis har t.ex. undantag gjorts för mindre gåvor vid speciella högtider. Kontanter och andra gåvor som innebär en klar och inte obetydlig förmögenhetsökning har i princip alltid bedömts som komprometterande, jfr prop. 1975/76:176 s 36 och SOU 1974 s 144.

I fallet hade X gjort gällande att hon vare sig kände till, fått information eller skrivit på papper om att man inte fick ta emot gåvor från vårdtagare.

Enligt vittnesmål skrev alla anställda vid hemtjänstföretaget på handlingar om att inte ta emot gåvor, det var dock möjligt att det inte varit rutin när X anställdes. Gåvoförbudet var ett ämne som hade diskuterats löpande på arbetsplatsen och särskilt i förhållande till Y. Övrig personal i arbetslaget ansåg inte att det fanns några tveksamheter kring gåvoförbudet.

Då X arbetat inom vården i många år och vid tidigare anställningar skrivit under handlingar om gåvoförbud samt utifrån vad som sagts i vittnesmålen bedömde tingsrätten att X måste ha varit väl medveten om att det inte varit tillåtet att ta emot gåvor. Mot den bakgrunden samt med hänsyn till värdet av gåvorna ansåg tingsrätten att de varit otillbörliga.

Sammantaget fann tingsrätten att X i sin tjänsteutövning med uppsåt tagit emot/godtagit löfte om otillbörliga förmåner från Y, för utövningen av hennes anställning, till ett värde av 509 545 kr.

Tingsrätten tryckte på att X i egenskap av omvårdnadspersonal haft ett förtroende. Y hade på grund av sin demens varit helt utelämnad till omvårdnadspersonalen. Att en sjuklig person ska kunna känna sig trygg med omvårdnadspersonalen måste anses vara av stor betydelse och att i sådan situation, upprepade gånger ta emot stora summor pengar är därför allvarligt. Tingsrätten fann därför X skyldig till grovt brott och alltså grovt tagande av muta.

Tingsrätten ålade X att i skadestånd betala 409 545 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen (1975:635) till Y.

Därtill att betala en avgift om 500 kr enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond.

När det gällde frågan om påföljd så fanns X under tre avsnitt i belastningsregistret, varav ett avsnitt utgjorde ordningsbot för trafikförseelse och två avsnitt beslut om kontaktförbud. X hade meddelats förbud att besöka eller på annat sätt ta kontakt med Y. Enligt Frivården levde X under socialt välordnade förhållanden, inget övervakarbehov fanns och hon ansågs lämplig för samhällstjänst. Enligt X själv hade hon haft ett vikariat, som nyligen övergått till fast anställning.

Tingsrätten konstaterade att brottet var allvarligt. Straffvärdet ansågs i sig tillräckligt högt för att utdöma fängelse. Särskilt försvårande var att X, trots avsked på grund av de gåvor som mottagits från Y och trots vetskap om att Y förordnats en förvaltare, fortsatt att ta emot gåvor/löfte om gåva. Med beaktande av X:s avskedande samt svårigheten att i framtiden utöva sitt yrke, fann tingsrätten att straffvärdet uppgick till 1 år och 2 mån.

Tingsrätten dömde X till fängelse i 1 år och 2 mån.

På grund av det långa fängelsestraffet stannade kostnaderna i målet på staten.