Svea hovrätt ändrar Stockholms tingsrätts dom i muthärvan inom Kriminalvården

Svea Hovrätt, dom 2016-03-31, mål nr B 8605-14

Gällande oegentligheter, i form av mutor, vid statlig förvaltningsmyndighets projektering av framförallt fängelser och häkten i Sverige.

 Åtalet gäller fyra personer och består av 13 åtalspunkter. Åtalspunkterna rör framförallt följande brott; mutbrott av normalgraden/grovt, bestickning av normalgraden/grovt samt medhjälp till mutbrott av normalgraden/grovt. Brottsligheten ifråga ägde rum mellan åren 2004 till 2010.

De fyra personer som är föremål för åtal består i en tidigare fastighetschef vid två statliga förvaltningsmyndigheter samt tre företagare. De tre företagarna består i; företagare A, ägare till ett aktiebolag samt företagare B, verksam vid ett aktiebolag och företagare C, verksam vid ett projekteringsföretag.

Företagare A var god vän till fastighetschefen och tillsammans gjorde de upp en brottsplan som syftade till att företagare A:s aktiebolag skulle ingå skenavtal med företag som fastighetschefen samtidigt höll på att förhandla med för bl.a. en av förvaltningsmyndigheternas räkning. Genom detta affärsupplägg kunde företagare A:s aktiebolag motta stora belopp, vilka utgjorde mutor, från företag som fastighetschefen parallellt ingick projekteringsavtal med för förvaltningsmyndighetens räkning.

Åtalet gäller även fyra fall, där betalningar skett på annat sätt än till företrädare A:s aktiebolag.

Svea hovrätt gjorde delvis en annan bedömning än Stockholms tingsrätt.

Hovrätten ändrade tingsrättens dom på så sätt att fastighetschefen dömdes för ytterligare två fall av grovt mutbrott, enligt 20 kap. 2 § första stycket brottsbalken i dess lydelse före 1 juli 2012. Hovrätten bedömde även ett fall av vad som enligt tingsrätten utgjorde grovt mutbrott som mutbrott av normalgraden. Påföljden ändrades från fängelse 3 år och 2 månader till 3 år och 6 månader. Fastighetschefen dömdes även till att betala såsom förverkat utbyte av brott 51 500 kr samt belades med kvarstad uppgående till samma belopp.

I företagare A:s fall ändrade hovrätten tingsrättens dom på så sätt att han dömdes för ytterligare två fall av medhjälp till grovt mutbrott, enligt 20 kap. 2 § första stycket brottsbalken i dess lydelse före 1 juli 2012 samt 23 kap. 4 § brottsbalken, bokföringsbrotten i dess helhet bedömdes som bokföringsbrott av normalgraden, enligt 11 kap. 5 § första stycket brottsbalken samt ogillade hovrätten två fall av grovt försvårande av skattekontroll, enligt 10 § skattebrottslagen (1971:69). Påföljden ändrades från fängelse 2 år till fängelse 2 år och 6 månader. Företagare A dömdes även av hovrätten till att solidariskt med sitt aktiebolag betala såsom förverkat utbyte av brott 13 377 600 kr och belades med kvarstad uppgående till samma belopp. Det näringsförbud som tingsrätten ålagt företagare A ändrades från 7 år till 5 år.

I företagare B:s fall fastställde hovrätten tingsrättens dom i allt utom åtalet om grovt försvårande av skattekontroll, som ogillades såvitt avsåg år 2009. Påföljden ändrades från fängelse 3 år till 2 år.

I företagare C:s fall gjorde hovrätten en annan bedömning än i tingsrätten och ändrade bestickningsbrotten från grov bestickning till bestickning av normalgraden, enligt 17 kap. 7 § första stycket brottsbalken i dess lydelse före 1 juli 2012. Påföljden ändrades från villkorlig dom förenat med samhällstjänst i 120 timmar alternativt 4 månaders fängelse till endast villkorlig dom.

I tingsrätten ogillades samtliga yrkanden om företagsbot. Hovrätten ändrade tingsrättens dom och ålade företagare A:s aktiebolag att betala en företagsbot om 3 000 000 kr. Företaget ålades även, som nämnts ovan, att solidariskt med företagare A betala såsom förverkat utbyte av brott 13 377 600 kr samt belades med kvarstad uppgående till 16 377 600 kr.

Ett av de andra företagen ålades företagsbot om 600 000 kr samt belades med kvarstad uppgående till samma belopp.

Referat på tingsrättens dom finns att läsa i  Institutet Mot Mutors rättsfallsbank: ”Samtliga tilltalade döms i muthärvan inom Kriminalvården”, dom 2014-09-02 i mål nr B 17241-12.