Samtliga tilltalade döms i muthärvan inom Kriminalvården

Stockholms tingsrätt, dom 2014-09-02 i mål nr B 17241-12

Sedan det vid en granskning av Riksrevisionen upptäckts olägenheter gällande Kriminalvårdens projektering av fängelser och häkten uppstod en fråga om ansvar för bland annat mutbrott.

År 2009 gjorde Riksrevisionen en granskning hos Kriminalvården. Riksrevisionen identifierade information avseende Kriminalvårdens projektering av fängelser och häkten vilket föranledde att en undersökning inleddes under våren 2010. Det som inledningsvis uppmärksammades var att Kriminalvården inte hade följt lagen om offentlig upphandling.

Fyra personer identifierades som centrala i den vidare undersökning som vidtogs, en före detta fastighetschef och tre företagare. Fastighetschefen, som tidigare varit anställd hos Rikspolisstyrelsen, var verksam hos Kriminalvården. Han och företagare A var nära vänner och A var verksam som fastighetskonsult. De övriga två företagarna, B och C, var verksamma på varsitt företag, B på ett aktiebolag och C på ett projekteringsföretag.

Åklagaren hävdade att fastighetschefen och företagarna A och B hade skapat en gemensam brottsplan genom vilken fastighetschefen hade signerat avtal med bland annat aktiebolaget gällande byggande av fängelser och häkten på flera orter i Sverige. Därefter hade ersättning betalats ut till A:s bolag som A och fastighetschefen kunnat ta del av genom en överenskommelse mellan A och B. Sammanlagt hade 11,6 miljoner kronor, genom flera delbetalningar, överförts till A:s bolag under åren 2006-2008. Åklagaren hävdade att delbetalningarna utgjorde mutor och att syftet var att fastighetschefen och A skulle få en ekonomisk fördel.

Åklagaren yrkade att bolagen som hade en anknytning till de tilltalade skulle åläggas varsin företagsbot enligt 36 kap. 7 § brottsbalken. Det yrkades en företagsbot på 3 miljoner kronor mot fastighetschefens konsultbolag, 8 miljoner kronor mot företagaren C:s bolag och 9 miljoner kronor respektive 2 miljoner kronor för företagaren A:s två bolag. Förutom yrkande om företagsbot yrkade åklagaren även om förverkande på stora summor pengar, flera miljoner i vissa fall, mot de 4 tilltalade och de bolag som hade en koppling till dem. Förverkandet som yrkades skulle vara solidariskt.

Under år 2006 hade fastighetschefen tilldelat företagaren C och hans företag förmånliga projekteringsavtal gällande flera byggprojekt. Detta hade skett utan någon upphandling. Samma år bildade C och fastighetschefen ett spelbolag genom vilket fastighetschefen erhöll stora summor till sitt spelkonto från C.

Tingsrätten konstaterade att fastighetschefen, A och B, hade agerat efter en gemensam brottsplan som kom till stånd någon gång i början av 2006. Tingsrätten ansåg att de var medvetna om vad planen innebar och således fann TR att ersättningen som betalats ut till A:s bolag utgjorde mutor. Därefter förde domstolen ett resonemang kring huruvida brotten som Fastighetschefen, A och B, skulle dömas till kunde bedömas som grova. Domstolen bedömde att det rörde sig om grova brott eftersom den gärningen som utförts var allt för omfattande och att de tre tilltalade hade väsentliga roller i hela händelseförloppet. Dessutom ansåg TR att fastighetschefen hade utnyttjat sin position.

Vad gäller förhållandet mellan C och fastighetschefen ansåg domstolen att det var utrett att det förelåg en vänskap mellan de båda, att fastighetschefen hade tilldelat förmånliga avtal till C och att de tillsammans skapat ett spelbolag genom vilket C satt in över 800 000 kronor till fastighetschefens spelkonto. Dessutom fastställde domstolen att C hade överlämnat 200 000 i kontanter till fastighetschefen. Vidare prövade tingsrätten huruvida överföringarna hade en otillbörlig karaktär och fann i vart fall att den slutliga vinsten som fastighetschefen erhållit kunde bedömas som otillbörlig.

Domstolen valde att döma fastighetschefen enligt tre åtalspunkter. Han dömdes för grovt mutbrott enligt 20 kap. 2 § brottsbalken (i sin lydelse före 2012) i ett fall och för mutbrott av normalgraden i två fall enligt 20 kap. 2 § brottsbalken (i sin lydelse före 2012) och 23 kap. 7 § brottsbalken (i sin lydelse före 2012). Påföljden blev fängelse 3 år och 2 månader.

Fastighetskonsulten (företagare A) dömdes för medhjälp till grovt mutbrott enligt 20 kap. 2 § brottsbalken och 23 kap. 7 § brottsbalken (i sin lydelse före 2012). Han dömdes även för bokföringsbrott enligt 11 kap. 5 § 1 st. brottsbalken, grovt bokföringsbrott enligt 11 kap. 5 § 2 st. brottsbalken och ålades ett näringsförbud i 7 år enligt lagen om näringsförbud. Påföljden blev fängelse 3 år.

Företagare B dömdes för grov bestickning i ett fall enligt 17 kap. 7 § 2 st. brottsbalken (i sin lydelse före 2012) samt för bestickning av normalgraden i ett fall enligt 17 kap. 7 § 1 st. brottsbalken (i sin lydelse före 2012). Dessutom dömdes han för försvårande av skattekontroll, grovt brott enligt 10 § skattebrottslagen. Påföljd blev fängelse 3 år.

Företagare C dömdes för grov bestickning enligt 17 kap. 7 § 2 st. brottsbalken (i sin lydelse före 2012) där påföljden blev villkorlig dom förenat med samhällstjänst i 120 timmar med ett alternativstraff om 4 månaders fängelse.

Domstolen ogillade förverkandeyrkandet mot företagare B och C samt mot C:s bolag och ett av A:s bolag. Domstolen beslutade att bifalla åklagarens yrkanden med ett visst avdrag mot fastighetschefen, företagare A och A:s andra bolag. Beslutet förpliktade fastighetschefen att erlägga 305 000 kronor och företagaren A att solidariskt med sitt andra företag erlägga 8,5 miljoner till staten.

Tingsrätten tog upp alla yrkanden om företagsbot och gjorde en bedömning för varje yrkande enligt följande; åtalet som hade en anknytning till fastighetschefens bolag hade avslagits av domstolen därmed avslogs även yrkande om företagsbot.  Yrkande om företagsbot mot en av företagaren C:s bolag hade koppling till två åtalspunkter, en av åtalspunkterna avslogs, den andra ledde till ansvar för grovt mutbrott för C. Domstolen ogillade yrkande om företagsbot eftersom kriterierna i bestämmelsen om företagsbot, 36 kap. 7 § brottsbalken, inte var uppfyllda. C hade förvisso ledande ställning men brottet hade inte begåtts i utövningen av näringsverksamhet därmed kunde inte företagsbot utdömas. Yrkande för företagaren A:s bolag hade, precis som andra yrkanden om företagsbot, också kopplingar till flera åtalspunkter. En åtalspunkt ogillades medan de övriga medförde ansvar för medhjälp till grovt mutbrott för A. Domstolen ogillade yrkande om företagsbot mot båda bolag. Det stod klart att brottet saknade anknytning till ena bolagets verksamhet men hade en koppling till det andra bolagets verksamhet. Eftersom A hade erhållit ett redan så omfattande straff tyckte rätten att det skulle det vara allt för strängt att också utdöma en företagsbot.