Tingsrätten friar från ansvar för mutbrott

Göteborgs tingsrätt, dom 2015-03-26 i mål nr B 1114-14

Efter att A förmedlat kontakt gällande jakt till en tjänsteman i samband med dennes myndighetsutövning yrkade åklagare ansvar för mutbrott.

En tjänsteman på Transportstyrelsen utövade tillsyn av en båt i vilken A var delägare. A var även andelsägare i en samfällighet vilken ägde mark där jakträtt under lång tid utarrenderats till B och dennes familj. I samband med en inspektion av båten under 2008 diskuterades jakt i området mellan A och tjänstemannen, och då den senare visade sig ha intresse av jakt förmedlade A kontakt med B. Tjänstemannen kom därefter att jaga på marken under 5 – 10 tillfällen mellan 2009 och 2013, antingen tillsammans med B eller på egen hand. I samband med dessa jakttillfällen fick tjänstemannen hjälp med transport av A, och A mottog även kött från jakten.
Åklagaren yrkade ansvar för tagande av muta enligt 10 kap 5 a § 1 st brottsbalken och mutbrott enligt 20 kap 2 § brottsbalken i sin lydelse före 1 juli 2012 gällande tjänstemannen. Vidare yrkades ansvar för givande av muta enligt 10 kap 5 b § brottsbalken och bestickning enligt 17 kap 7 § 1 st brottsbalken i sin lydelse före 1 juli 2012 gällande A. Slutligen yrkade åklagaren på att en företagsbot om 100 000 kronor skulle åläggas det aktiebolag genom vilket båten ägdes.
Tingsrätten konstaterade att A och tjänstemannen kommit i kontakt med varandra genom den senares myndighetsutövning och att de inte umgåtts privat. Därmed fanns ett samband mellan tjänsteutövning och den förmedlade kontakten med jakträttsinnehavaren. Det konstaterades också att en muta inte behöver ha ett ekonomiskt värde för att ansvar för mutbrott ska aktualiseras. För ansvar krävs dock att förmånen ska ha varit otillbörlig, det vill säga att den objektivt är tänkt att påverka mottagaren eller tilltron till att denne handlar lojalt.

Tingsrätten fann flera omständigheter som talade mot att förmånen varit otillbörlig; jakten hade de facto varit nödvändig, det var tveksamt om den hade haft något ekonomiskt värde samt att den transporthjälp som tjänstemannen mottagit till och från jaktmarken inte gick utöver den vanliga hjälpsamhet man visade varandra inom samfälligheten. Samma bedömning gjordes avseende köttet som samfälligheten mottog genom A.

Sammanfattningsvis gjorde tingsrätten bedömningen att förmånen inte varit otillbörlig och ogillade därför åtalet samt övriga yrkanden.