Hovrätten sänker påföljden för hemstjänstanställd som testamenterats förmåner från vårdbrukare

Hovrätten för nedre Norrland, dom 2020-12-13 i mål nr B 951-19

Ett sambopar upprättade ett testamente som innebar att en hemtjänstanställd som regelbundet arbetade hos dessa skulle ärva paret när de gått bort. Av testamentet framgick att paret var medvetna om att det fanns regelverk som kunde sätta hinder för att den anställde skulle få ta emot arvet, men att testamentet återspeglade deras önskan.

Efter att båda i paret avlidit underrättades den hemtjänstanställde om testamentet, varpå den anställde diskuterade frågan med sin arbetsgivare och en kommunjurist. Efter diskussionerna beslutade den hemtjänstanställde sig för att ta emot arvet, som bestod av 209 211 kronor i kontanter och en fastighet med ett taxeringsvärde på 247 000 kronor.

Den hemtjänstanställde dömdes i tingsrätten för grovt tagande av muta. I överklagandet till hovrätten framhöll den anställde att anledningen till att egendomen testamenterats inte hade sin grund i den anställdes anställning utan istället att det fanns en samhörighet till ena personen i paret. Den anställde hänvisade också till ett rättsfall från Högsta Domstolen (NJA 1987 s. 604) där frågan om testamente av fastighet var mutbrott i det fallet prövades.

Hovrätten upprepade inledningsvis vad tingsrätten konstaterat om att det krävs alldeles speciella förhållanden för att egendom från brukare i vården till vårdanställda inte ska anses utgöra en belöning för tjänsteutövningen och konstaterade att det inte fanns någon annan relation mellan den anställde och paret än den i tjänsten. Angående den hänvisade domen från Högsta domstolen framhöll hovrätten att det i den tidigare domen var fråga om att testamentera en egendom för förvaltning till en person som bedömdes lämplig för detta och inte som en ekonomisk gåva till mottagaren. Därmed skiljde sig det målet från det aktuella.

Hovrätten fastslog att arvet utifrån objektiva utgångspunkter utan tvekan utgjorde en otillbörlig förmån.

I fråga om betydelsen av att den hemtjänstanställde angett att denne inte förstod att mottagandet av testamentet var otillbörligt konstaterade hovrätten att det inom juridiken i viss mån finns olika uppfattningar om uppsåtskravet ska omfatta tolkningen av vissa juridiska begrepp. Ett synsätt är att i stort sett varje straffstadgande innehåller begrepp som är oklara för personer i allmänhet, och effektiviteten i rättskipningen skulle försvagas avsevärt om sådana invändningar skulle accepteras. Ett annat är att det inte är rimligt att kräva att enskilda ska vara insatta i komplicerade juridiska frågor och att tolkningen av begreppen därför ska omfattas i kravet på uppsåt, menade hovrätten.

I fråga om begreppet ”otillbörlig förmån” konstaterade hovrätten att frågan är oproblematisk. Det krävs inte att förmånstagaren förstår innebörden av detta.

Hovrätten fastställde därmed tingsrättens bedömning att förmånen var otillbörlig samt att den hemtjänstanställde gjort sig skyldig till tagande av muta. Brottet var att anse som grovt, vilket tingsrätten också tidigare fastslagit.

Tingsrättens uppfattning om att påföljden ska bestämmas till villkorlig dom och dagsböter delades av hovrätten. Däremot ansåg hovrätten att den hemtjänstanställdes förlust av sitt arbete ska beaktas i större utsträckning än vad tingsrätten gjort. Med hänsyn till detta bestämdes påföljden till villkorlig dom och 60 dagsböter, istället för villkorlig dom och 100 dagsböter.

Ett längre referat av tingsrättens dom finns att läsa i Institutet Mot Mutors rättsfallsbank: ”Tingsrätten dömer hemtjänstanställd för mutbrott”, Östersunds tingsrätt, dom 2019-05-31 i mål nr B 3029-18.