Rättsfall

Tingsrätten dömer tidigare fastighetschef vid myndighet med flera för grova mutbrott

3 februari 2021

Stockholms tingsrätt, dom 2021-02-03 i mål nr B 1074-17

En före detta fastighetschef på en myndighet lät utföra byggnationer på dennes privata fastigheter i Sverige och Finland till ett värde om 3 788 574 kr. Byggnationerna utfördes av tre olika entreprenörsbolag eller underleverantörer till dessa. De tre entreprenörsbolagen hade vid tidpunkten ramavtal med myndigheten enligt lagen om offentlig upphandling. För byggnationerna betalade fastighetschefen ingen ersättning till entreprenörerna.

För att täcka kostnaderna för byggnationerna attesterade antingen fastighetschefen själv eller en teknisk förvaltare på myndigheten med viss attestbehörighet överdebiterade fakturor från entreprenörerna som sedan betalades av myndigheten.

Fastighetschefen disponerade även under cirka sex års tid, utan kostnad, över en motorbåt och även under kortare tid en båtsläpvagn som tillhörde ett av de tre entreprenörsbolagen som hade ramavtal med myndigheten. Båten flyttades vid olika tidpunkter mellan fastighetschefens olika privata fastigheter för att användas under dennes semester.

Vid sidan av sin anställning var fastighetschefen även ledamot, vd och ensam aktieägare i ett bolag. I egenskap av företrädare för bolaget ställde denne under cirka tre års tid ut totalt 20 osanna fakturor till en av entreprenörerna och även dennes underleverantör för arbete som aldrig hade utförts. Fakturorna, som sammantaget uppgick till cirka 3 770 000 kr, betalades av entreprenören och dennes underleverantör till fastighetschefens bolag som fastighetschefen, utan motprestation, mottog.

Även den tekniska förvaltaren lät vid ett tillfälle en av ovan angivna entreprenörer, utan ersättning, utföra byggnation på dennes barns bostadsrättslägenhet till ett värde om cirka 35 000 kr.

Efter en tid informerades generaldirektören på myndigheten av anställda om misstankar om att det förekom oegentligheter av olika slag inom det område som fastighetschefen verkade. Generaldirektören tog därefter initiativ till flera utredningsåtgärder och fastighetschefen konfronterades senare med uppgifterna. Denne förnekade dock samtliga anklagelser och sade kort tid därefter upp sig. En extern utredning tillsattes vilket föranledde myndigheten att göra en åtalsanmälan.

Fastighetschefen åtalades för bland annat grovt tagande av muta. Åklagaren yrkade även att utbytet av brotten skulle förverkas. De tre företrädarna för entreprenörsbolagen åtalades bland annat för grovt givande av muta. Åklagaren yrkade även att fastighetschefen och de tre företrädarna för entreprenörsbolagen skulle meddelas näringsförbud. Den tekniska förvaltaren åtalades för grovt tagande av muta och annat brott. Den dåvarande generaldirektören på myndigheten åtalades för tjänstefel för att denne väntat för länge med att göra en åtalsanmälan efter att det, enligt åklagaren, funnits skälig misstanke om att brott begåtts av anställda på myndigheten.

Samtliga tilltalade nekade till brott.

Tingsrättens bedömning

Tingsrätten konstaterade inledningsvis att en förutsättning för att ansvar för mutbrott ska bli aktuellt är att givande och tagande av en förmån skett för mottagarens utförande av sin anställning eller uppdrag. Av betydelse för bedömningen av om sådant tjänstesamband förelegat är vilken slags relation som funnits mellan å ena sidan fastighetschefen respektive den tekniska förvaltaren, å andra sidan entreprenörerna.

Tingsrätten konstaterade härvid att fastighetschefen varit involverad i olika upphandlingsförfaranden där entreprenörerna medverkat, bland annat som föredragande inför beslut som denne kunnat påverka. Fastighetschefen hade också haft en framträdande roll vad gällde beställningar och tilldelning av avropsarbeten och därigenom i hög uträckning kunnat bestämma vilka entreprenörer som skulle erbjudas arbeten. Även om det funnits inslag av privat karaktär i relationerna mellan fastighetschefen och entreprenörerna menade tingsrätten att de i allt väsentligt varit av yrkesmässigt slag. Mot den bakgrunden ansåg tingsrätten att samtliga företrädare för entreprenörsbolagen hade stått i beroendeställning gentemot fastighetschefen och att givande respektive tagande av förmåner hade skett för utövningen av fastighetschefens anställning.

En liknande bedömning gjordes vad avsåg entreprenörernas förhållande till den tekniska förvaltaren som enligt tingsrätten haft en central och viktig roll i samband med bestyrkande eller attest av fakturor från ramavtalsleverantörerna, liksom i samband med beställningar av vissa mindre arbeten. Vad gällde den tekniska förvaltaren hade det inte framkommit omständigheter av privat karaktär i förhållandet till entreprenörerna.

I fråga om förmånerna varit otillbörliga konstaterade tingsrätten att det handlat om förmåner till personer i anslutning till området för offentlig upphandling och att skyddsintresset därmed är starkt. Detta medför, menade tingsrätten, att utrymmet för att legitimt kunna lämna eller ta emot förmåner är mycket begränsat. Tingsrätten beaktade särskilt att förtroendet för myndighetens upphandlingsverksamhet hade kunnat påverkas negativt. Vidare var värdena av förmånerna förhållandevis stora och hade i flera fall uppgått till betydande belopp. Vad avsåg särskilt fastighetschefens dispositionsrätt av båten och släpvagnen fann tingsrätten att detta inneburit en förmån som uppenbart överstigit gränsen för vad som är godtagbart i sammanhanget. Samtliga förmåner bedömdes därför som otillbörliga.

Sammantaget fann tingsrätten att samtliga mutbrott som rörde fastighetschefen och entreprenörerna var styrkta och att fastighetschefen och de tre företrädarna för entreprenörsbolagen begått gärningarna med uppsåt.

Brotten bedömdes som grova eftersom de enligt tingsrätten ingått i en brottslighet som utövats systematiskt, i större omfattning och varit av särskild farlig art. Tingsrätten beaktade i denna bedömning även att de brott som avsett byggnationer och betalningar avsett betydande belopp.

Fastighetschefen

Tingsrätten dömde fastighetschefen för grovt tagande av muta och andra brott (olovligt förfogande, trolöshet mot huvudman, grovt brott och grovt bokföringsbrott) till fängelse i fyra år. Det sammanlagda värdet av de mottagna mutorna, 7 558 574 kr, förklarades också förverkade från fastighets­chefen. Fastighetschefen meddelades även näringsförbud i fem år.

Vid bedömningen av påföljd för fastighetschefen fäste domstolen avseende vid att denne genom sitt agerande på ett allvarligt sätt missbrukat sin förtroendeställning som fastighetschef på myndigheten. Tingsrätten framhöll vidare att denne varit drivande för brottsligheten och att hans agerande och ställning på myndigheten varit helt avgörande för att den kunnat genomföras. Brottsligheten hade även begåtts i visst samband med offentlig upphandling och därför varit ägnad att medföra betydande skadeverkningar för allmänhetens förtroende för myndighetens upphandlingsverksamhet samt att snedvrida konkurrensen. I bedömningen beaktades även att brottsligheten varit planerad, systematisk, förslagen och avsett ett sammantaget mycket högt belopp. Tingsrätten tog dock hänsyn till fastighetschefens hälsotillstånd samt att lång tid hade förflutit sedan brotten begåtts, vilket ledde till ett något lägre fängelsestraff.

Entreprenörerna

De tre företrädarna för entreprenörsbolagen dömdes alla för grovt givande av muta. Två av dem dömdes även för annat brott (trolöshet mot huvudman, grovt brott). Den entreprenör som givit mutor till högst värde dömdes till fängelse i två år och sex månader. Övriga två dömdes till fängelse i ett år och tre månader respektive villkorlig dom och 160 dagsböter. Samtliga meddelades näringsförbud i tre eller fem år.

I påföljdsbedömningen konstaterade tingsrätten att brotten hade begåtts i visst samband med offentlig upphandling och därför varit ägnade att medföra betydande skadeverkningar för allmänhetens förtroende för myndighetens upphandlingsverksamhet samt snedvrida konkurrensen. Brottsligheten hade även varit planerad, förslagen och pågått under en längre tid. Tingsrätten tog dock hänsyn till att lång tid hade förflutit sedan brotten begåtts. Avseende de två entreprenörer som fortfarande av yrkesverksamma togs hänsyn till att de meddelats näringsförbud, vilket gav en något mildare påföljd.

Tingsrätten beslutade även att fastighetschefen och två av entreprenörerna solidariskt skulle betala skadestånd till myndigheten om totalt cirka 1,2 miljoner kronor.

Den tekniska förvaltaren

Vad avsåg den tekniska förvaltaren ansåg tingsrätten att det var styrkt att denne mottagit en förmån av en av entreprenörerna i form av en byggnation på dennes barns bostadsrättslägenhet till ett värde om cirka 35 000 kr.

I fråga om brottet skulle bedömas som grovt fann tingsrätten att det inte var bevisat att den tekniska förvaltaren utöver den aktuella gärningen varit delaktig i övrig brottslighet varför dennes brott inte kunde anses ha utövats systematiskt eller i en större omfattning.

Tingsrätten menade dock att det funnits ett samband mellan brottsligheten och myndighetens upphandlingsverksamhet och att mutbrottsligheten hade varit svårupptäckt och svårutredd. Tingsrätten ansåg dock inte att det var styrkt att den tekniska förvaltaren, vare sig genom sin attestering eller på annat sätt, känt till dessa förhållanden.

I sammanhanget beaktades även att den tekniska förvaltarens varit underställd sin chef, det vill säga fastighetschefen, och att tjänsten inte inneburit någon ledande befattning och att denne inte haft någon betydande förtroendeposition. Den tekniska förvaltarens brott hade därför inte, menade tingsrätten, haft samma skadliga inverkan på allmänhetens förtroende eller ansetts lika skadlig för myndigheten som fastighetschefens brottslighet. Mot den bakgrunden fann tingsrätten att brottet inte varit av sådan särskilt farlig art att det kunde bedömas som grovt.

Eftersom det förflutit mer än fem år sedan brottet begåtts och åtal väckts var brottet preskriberat och den tekniska förvaltaren frikändes därför från åtalet om mutbrott.

Generaldirektören

Vad gällde generaldirektören konstaterade tingsrätten inledningsvis att straffbestämmelsen om tjänstefel i brottsbalken förutsätter att handlingen eller underlåtenheten att vidta en handling skett vid myndighetsutövning. Enligt bestämmelsen om åtalsanmälan i Lagen om offentlig anställning (LOA) ska den som är skäligen misstänkt för att i sin anställning ha begått brott anmälas till åtal, om misstanken gäller bland annat tagande av muta och grovt tagande av muta.

Vad avsåg kriteriet ”vid myndighetsutövning” konstaterade tingsrätten att även om åtalsanmälan som sådan inte utgör myndighetsutövning, har en åtalsanmälan indirekta rättsliga konsekvenser för den person som anmäls, och att åtgärden att göra en anmälan står i ett mycket nära samband med Åklagarmyndighetens (eller polisens) myndighetsutövning.

Tingsrätten menade därför att en åtalsanmälan från en myndighet i enlighet med LOA alltså ingår som ett led i myndighetsutövningen och därför sker ”vid myndighetsutövning”. På motsvarande sätt menade tingsrätten att underlåtenhet att göra en åtalsanmälan träffas av rekvisitet. Tingsrättens slutsats blev alltså att underlåtenhet att göra en åtalsanmälan enligt LOA kan föranleda straffansvar för tjänstefel.

Däremot fann tingsrätten att rollen som generaldirektör inte innefattat en skyldighet att göra en åtals­anmälan enligt LOA, utan att det istället, i förekommande fall, legat på personalansvarsnämnden vid myndigheten. Dessutom ansåg tingsrätten att misstankarna om brott, inte vid någon tidpunkt, hade varit så starka att någon skyldighet att göra åtalsanmälan hade åsidosatts. Generaldirektören frikändes därför från åtalet om tjänstefel.