Utbildningsföretag erbjöd löneutbetalning, betraktades som sponsring

Göta hovrätt, dom 2006-04-26 i mål nr B 3280-05 och Kalmar tingsrätt, dom 2005-12-08 i mål nr B 1597-05

Avtal ingicks mellan länsarbetsnämnd och ett företag som bedrev utbildningar av arbetssökande. Referenspersonen på länsarbetsnämnden hade som bisyssla att anordna sammankomster med musikunderhållning för småföretagare i olika branscher. Utbildningsföretaget tillfrågades om sin medverkan och tackade ja. Inbetalningar i form av löneutbetalningar skedde till den anställde vid Länsarbetsnämnden från ägaren av utbildningsföretaget. Pengarna betraktades av utbildningsföretaget som en slags sponsring och den anställde vid länsarbetsnämnden hävdade att pengarna ej kommit honom till godo utan använts vid arrangemangen samt tillfallit olika hjälporganisationer. TR ogillade åtalet men HovR dömde den anställde vid länsarbetsnämnden för mutbrott och utbildningsföretagets ägare för bestickning.

En anställd (A) vid länsarbetsnämnden hade till uppgift bl.a. att handlägga upphandling av konsulttjänster från ett företag som bedrev utbildningar av arbetssökande. Avtal ingicks mellan länsarbetsnämnden och utbildningsföretaget dels den 28 augusti 2000, dels den 8 februari 2001 varefter utbildningsföretaget fakturerade länsarbetsnämnden för utförda tjänster där A angavs som referensperson. B var ägare och den av de personer på utbildningsföretaget som hade kontakt med A vid upphandlingarna.

A berättade för B om sina bisysslor som bestod av att anordna sammankomster för bl.a. småföretagare i olika branscher och att A i samband därmed själv eller tillsammans med andra spelade musik. Sammankomsterna ägde rum på kvällar och under helger. Olika samarbetspartner fanns, bl.a. en högskola. A kom att fråga om B var intresserad av att medverka med sitt företag. B ansåg nätverksbyggandet vara av intresse för dennes företag. För betalningar som B betraktade som sponsring skulle bolaget få marknadsföra sig genom en dekal som skulle sättas upp i den lokal där arrangemanget skulle genomföras. A beskrev var arrangemanget skulle äga rum. B lovade utbildningsföretagets medverkan. I samband med B:s visade intresse uppgav A sitt bankkontonummer. Via mail fick B besked av A om vilket belopp som skulle sättas in på A:s konto. B hade uppfattning att pengarna skulle användas till lokalhyra, förberedelser m.m. och inte tillfalla A själv. Utbildningsföretaget överlämnade en dekal till A och erlade betalning två gånger. Den första betalningen avsåg tre arrangemang och den andra avsåg fyra. Vid träffarna medverkade inte B eller någon annan från utbildningsföretaget. B fick dock information från A i efterhand.

Då A inte var företagare och därför inte hade F-skattebevis kunde betalning med hänsyn till gällande bestämmelser inte ske mot faktura. I stället bokfördes betalningarna som lön trots att A inte var anställd hos utbildningsföretaget. Till följd av detta gjorde utbildningsföretaget avdrag för preliminär skatt och sociala avgifter och inbetalade det som drogs av. Kontrolluppgift upprättades senare på ”lönebetalningen” som skickades till Skattemyndigheten.

B hävdade att pengarna han erhållit för olika spelningar gått till att hyra instrument bl.a. Det som blev över gick till hjälpverksamhet. Vidare hävdade A att han inte ställt några krav på ersättning och inte heller begärt förskott utan blivit förvånad när pengar inflöt till honom från utbildningsföretaget. Eftersom A sedan fick kontrolluppgift deklarerade A ersättningen som lön i sin självdeklaration trots att han själv inte skulle ha fått någon del därav. Utbetalningarna som lön skedde till A dels den 25 juli 2001 med beloppet 15.000 kr vilket efter löneskatteavdrag medfört en nettointäkt för A om 10.096 kr, dels den 21 december 2001 med beloppet 20.000 kr. vilket efter löneskatteavdrag medfört en nettointäkt om 13.195 kr, sammantaget 23.291 kr. TR uppfattade åklagaren så att betalningen den 25 juli 2001 avsåg avtalet slutet den 28 augusti 2000 och betalningen den 21 december avsåg avtalet slutet den 8 februari 2001.

TR påpekade inledningsvis att det förflutit lång tid mellan avtal och betalningar och att antagande om muta minskar i takt med att tiden går. Dock påpekas att betalning som erläggs efter det att en åtgärd vidtagits inte utesluter att fråga är om muta. Bakgrunden till betalningarna uppgavs olika av A och B, men TR menade att trots att omständigheterna var besvärande för A ansågs de likväl inte tillräckliga för att hans uppgifter skulle anses vederlagda av annan utredning. A:s uppgifter om att betalningarna utgjort frivilliga bidrag till musikverksamhet som han var involverad i och som syftade till att hjälporganisationer skulle erhålla ekonomiskt tillskott samt den grad av öppenhet som präglat utbetalningarna både i A:s självdeklaration och inom utbildningsföretaget gjorde att TR sammantaget inte ansåg det vara styrkt att A begärt och erhållit muta.

Åtalet ogillades.

HovR:s bedömning

Beträffande gränsen för ansvaret som i straffparagraferna sätts genom att arbetstagaren skall ha fått förmånen ”för sin tjänsteutövning” hänvisar HovR till lagförarbeten och doktrin där det framgår bl.a. följande. Förmånen skall avse arbetstagarens tjänsteutövning. Vid sidan av tjänstesambandet kan föreligga ett annat samband, exempelvis det förhållandet att förmånen utgör ersättning för uppdrag som arbetstagaren har åtagit sig utom tjänsten. Om förmånen uteslutande eller i allt väsentligt har sin grund i ett sådant samband utom tjänsten kan förmånen inta anses vara för arbetstagarens tjänsteutövning i lagens mening. Inte ens den omständigheten att en arbetstagare har erhållit tillstånd av myndighet under vilken han lyder att ha visst uppdrag som bisyssla utesluter emellertid ansvar för det fall uppdragstagaren även i tjänsten har stått i kontakt med uppdragsgivaren. För ansvar krävs inte att det måste visas att förmånen har stått i samband med en viss tjänsteåtgärd eller att förmånen har syftat till, föranlett eller utgjort ersättning för en oriktig eller bestickaren gynnande åtgärd. Förmånen skall emellertid vara inriktad på åtgärd som hör till arbetstagarens tjänst. Åtgärden behöver inte slutligen ankomma på den mutade. Det är tillräckligt att den mutade i sin tjänst kan utöva inflytande på åtgärden och därmed indirekt verka i bestickarens intresse. En föredragande för en beslutsfattare och över huvud taget den som sysslar med att bereda beslutsunderlag kan göra sig skyldig till mutbrott. Även belöning som ges i efterhand som erkänsla för vad mottagaren gjort ryms under reglerna om ansvar för bestickning och mutbrott.

Vidare, beträffande vad som skall anses som otillbörligt konstaterar HovR att det skall bestämmas på grundval av en samlad bedömning av alla för det enskilda fallet betydelsefulla omständigheter. Som otillbörlig är att betrakta varje transaktion som objektivt sett är ägnad att påverka arbetstagarens tjänsteutövning. Om en transaktion inte har en tydligt och konkret inriktning på att arbetstagaren skall vidta en felaktig, pliktstridig, handling, så blir det avgörande om transaktionen allmänt set är ägnad att påverka arbetstagarens tjänsteutövning. Denna bedömning är i sin tur starkt beroende av den ifrågavarande förmånens ekonomiska värde. Så snart det inte rör sig om bagateller bör hänsyn tas även till andra faktorer, särskilt beskaffenheten av den tjänst eller det uppdrag som förmånstagaren innehar. Den omständigheten att en förmån lämnas helt öppet kan föranleda att den inte bör anses otillbörlig. I frågan om otillbörlig belöning för A:s tjänsteutövning har åklagaren särskilt åberopat dels två avtal, dels det förhållandet att utbildningsföretaget efter det att avtalen träffats har fakturerat länsarbetsnämnden för utförda tjänster och därvid angett A som referensperson.

HovR fann att kontakten mellan A och B hade etablerats och upprätthållits i allt väsentligt i samband med länsarbetsnämndens upphandling av tjänster och länsarbetsnämndens uppföljning av hur träffade avtal fullgjorts. Utan detta samband hade de med åtalen avsedda transaktionerna uppenbarligen inte kommit till stånd. Det ansågs ha måst stått klart för envar att transaktionerna objektivt sett varit ägnade att påverka A:s tjänsteutövning och uppväcka misstanke om att upphandlingsverksamheten inte bedrivits med opartiskhet och saklighet, något som i hög grad har varit ägnat att rubba allmänhetens, inbegripet övriga leverantörers, förtroende för den offentliga verksamheten. Det förhållandet att utbetalningarna hade bokförts som löneutbetalningar innebar inte att de hade skett öppet på ett sätt som gjorde att de inte skulle anses vara otillbörliga. Med hänsyn till det anförda samt det nära och fortlöpande förhållandet mellan å ena sidan A som representant för länsarbetsnämndens upphandlande verksamhet och å andra sidan utbildningsföretaget som leverantör av tjänster till länsarbetsnämnden fann HovR, mot bakgrund av de utbetalda beloppens storlek och omständigheterna i övrigt, utrett att de utbetalda beloppen var att anse som otillbörlig belöning för A:s tjänsteutövning. Envar av A och B hade haft full insikt om omständigheterna.

A dömdes för mutbrott och B för bestickning. Påföljden blev densamma för båda; villkorlig dom och 80 dagsböter.

(En ledamot i HovR var av skiljaktig mening och hade uppfattningen att TR:s dom borde fastställts på de av TR anförda skälen.)