Rättsfall

Hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömning i fråga om grova mutbrott i samband med inköp av värdepapper till en fond för svenska pensionssparare

20 Oktober 2020

Svea hovrätt, dom 2020-10-22 i mål nr B 5474–20

Bakgrund

Ett fondbolag hade fonder inom ramen för premiepensionssystemet och förvaltade därmed pensionssparares pengar. Ägaren till fondbolaget beslutade att inom en av dessa fonder introducera en ovanlig, amerikansk form av värdepapper till den svenska marknaden. Värdepappret såldes inte på reguljära marknader och hade den lägsta och mest riskfyllda kreditklassningen.

Fondbolagets ägare köpte, via ett annat helägt bolag, in värdepappren. Dessa såldes sedan med hjälp av en mellanhand till fondbolaget. På fondbolagets sida ansvarade en fondförvaltare, tillika extern vd, för inköpen av värdepappren även om själva köpen gjordes av andra anställda i fondbolaget efter fondförvaltarens godkännande.

Försäljningspriset till fondbolaget för värdepappren var ett överpris. De hade av fondbolagets ägare köpts för drygt 23 miljoner dollar och såldes vidare till fondbolaget för ungefär 54 miljoner dollar. Transaktionerna med värdepappren från fondbolagets ägare till fondbolaget med provisionsupplägg till mellanhanden och fondförvaltaren pågick under cirka ett års tid.

Mellanhanden liksom fondförvaltaren fick provision för förmedlingen respektive köpen av värdepappren. Fondförvaltaren tog emot sin provision via ett nystartat bolag registrerat i ett skatteparadis. Den totala provisionen till fondförvaltaren uppgick till drygt 4,5 miljoner kr. Provisionen till fondförvaltaren betalades till hälften av ägaren och till hälften ur mellanhandens provision. Fondbolagets styrelse var inte informerad om provisionen till fondförvaltaren.

Prövning i tingsrätten

Den fråga som tingsrätten prövade var om provisionerna till fondförvaltaren för att denne skulle köpa in vissa värdepapper var att se som en muta. Inledningsvis konstaterade tingsrätten att provisionen utgjorde en förmån och att den hade ett samband med fondförvaltarens tjänst. Tingsrätten framhöll här att det var en förutsättning för fondbolagets ägares möjlighet att göra vinst på de i målet aktuella värdepappren att dessa köptes in av fondbolaget.

Vid bedömningen av om förmånen skulle ses som otillbörlig noterade tingsrätten, med hänvisning till förarbeten och praxis från Högsta domstolen, att en transaktion som objektivt sett har förutsättningar att påverka utförandet av vissa uppgifter eller uppfattas som en belöning för hur vissa uppgifter utförs är otillbörlig. Detsamma gäller om förmånen har en tydlig och konkret inriktning på att belöna eller påverka ett pliktstridigt agerande.

Domstolen framhöll vidare att det för straffrättsligt ansvar inte krävs att givaren och mottagaren själva anser att sitt handlande är otillbörligt utan det är tillräckligt att de känt till de faktiska och rättsliga omständigheter som är av betydelse för att avgöra om det skett en brottslig gärning.

Tingsrätten ansåg det styrkt att fondförvaltaren på grund av den mottagna provisionen köpt in värdepapper som inte låg i det intresse som denne var satt att förvalta, nämligen fondandelsspararnas och därmed pensionsspararnas gemensamma intresse. Fondförvaltaren agerade dessutom i strid med sin skyldighet som förvaltare för ett fondbolag inom premiepensionssystemet att utföra sitt uppdrag med omsorg och fackmannamässigt. Provisionen syftade därmed till att påverka eller belöna ett pliktstridigt handlande och var otillbörlig. Enligt tingsrätten var det styrkt att fondbolagets ägare och mellanhanden gemensamt och i samförstånd betalat provisionen till fondförvaltaren och alltså att de gjort sig skyldiga till givande av muta.

I fråga om fondförvaltaren konstaterade tingsrätten att provisionen utgjort en otillbörlig förmån samt att förvaltaren måste ha varit medveten om att den betalades ut för genomförandet av en pliktstridig handling. I den bedömningen beaktade tingsrätten bland annat att fondförvaltaren hade insikt om att det förelåg en beaktansvärd risk för dels att de amerikanska värdepappren köptes in till ett mycket betydande överpris, att fonden gick med förlust varje månad och att värdepappren hade dålig likviditet. Det kunde enligt tingsrätten inte finnas någon annan anledning till inköpen av värdepappren enligt provisionen. Fondförvaltaren ansågs därför ha uppsåt till att ta emot en förmån för att påverka eller belöna ett pliktstridigt agerande och därmed gjort sig skyldig till tagande av muta.

Tingsrätten bedömde mutbrotten som grova. I den bedömningen tog domstolen hänsyn till att mutan avsett ett betydande värde, utbetalningarna av provisionen skett under mer än ett års tid och att detta påverkat flera inköp till stora värden samt att mutan varit av särskilt farlig art eftersom brottsligheten riktats mot premiepensionssystemet som utgör ett centralt samhällssystem. Tingsrätten tog också hänsyn till att brottsligheten orsakat Pensionsmyndigheten stor skada.

Fondbolagets ägare dömdes för bland annat grovt givande av muta (19 fall) till sju och ett halvt års fängelse, utvisning, näringsförbud och att betala drygt 235 miljoner kr som förverkat utbyte av brott. Mellanhanden dömdes för bland annat grovt givande av muta (19 fall) till fängelse i sex år och nio månader samt näringsförbud och att betala drygt 72 miljoner kr som förverkat utbyte av brott. Fondförvaltaren dömdes för grovt tagande av muta (19 fall) och ett ytterligare brott till fängelse i fem år. Även fondförvaltaren ålades näringsförbud och dömdes också att betala den mottagna mutan – provisionen om drygt fem miljoner kr – till staten som förverkat utbyte av brott.

Tingsrättens dom överklagades till hovrätten. Fondbolagets ägare valde dock senare att återkalla sitt överklagande.

Hovrättens bedömning

Åklagaren yrkade bland annat att hovrätten skulle döma mellanhanden och fondförvaltaren till längre fängelsestraff. Åklagaren justerade delvis åtalet bland annat avseende mutbrotten och menade att mellanhanden och fondförvaltaren gjort sig skyldiga till 20 fall av grovt givande av muta respektive 20 fall av grovt tagande av muta med motiveringen att mutbrott fullbordas redan när gärningsmannen godtar ett löfte om respektive utlovar mutan.

Mellanhanden yrkade att hovrätten skulle frikänna denne från åtalet samt avslå yrkandena om näringsförbud och förverkande eller i vart fall att hovrätten skulle lindra påföljden.

Fondförvaltaren yrkade att hovrätten skulle frikänna denne från åtalet samt avslå yrkandena om näringsförbud och kvarstad eller i vart fall att hovrätten skulle lindra påföljden.

Hovrätten anslöt sig i stort till tingsrättens bedömning vad avser mutbrotten. Inledningsvis konstaterade hovrätten att fondförvaltaren, som arbetstagare i fondbolaget och uppdragstagare mot Pensionsmyndigheten, haft sådana roller att denne kunnat göra sig skyldig till tagande av muta. Brotten givande av muta, som åtalet mot mellanhanden gällde, är däremot ett sådant brott som vem som helst kan göra sig skyldig till.

Hovrätten ansåg i likhet med tingsrätten att det var klarlagt att det fanns en koppling mellan fondförvaltarens inköp av värdepapper och de ersättningar som denne fått. Trots detta menade hovrätten, i motsats till tingsrätten, att det inte kunde anses utrett att utlovande av ersättning och godtagande av ersättning skett vid mer än ett tillfälle, även om förloppet varit utdraget och omfattat flera moment. Hovrätten menade att det låg närmare till hands att betrakta hela förfarandet, från det att löftet gavs till den sista utbetalningen, som en brottsenhet. Hovrätten kom därför fram till att mellanhanden och fondförvaltaren skulle dömas för ett mutbrott vardera, istället för 19 mutbrott vardera som tingsrätten kommit fram till.

I likhet med tingsrätten ansåg hovrätten att mutbrotten skulle bedömas som grova. Ändringen av antalet mutbrott påverkade inte påföljden. Mellanhanden dömdes till det fängelsestraff som tingsrätten bestämt och näringsförbud. Fondförvaltaren dömdes för ytterligare ett brott i hovrätten och näringsförbud. Mot bakgrund av det höjdes längden på dennes fängelsestraff från fem år till fem år och sex månader.

Vad avsåg förverkat värde av brott satte hovrätten ned det belopp som mellanhanden skulle betala från 72 miljoner kr till 62,9 miljoner kr och vad avsåg fondförvaltaren sattes beloppet ned från drygt fem miljoner kr till fyra miljoner kr.

Ett längre referat av tingsrättens dom ”Tingsrätten dömer tre personer för mutbrott i samband med inköp av värdepapper till en fond för svenska pensionssparare”, Stockholms tingsrätt, dom 2020-04-17 i mål nr B 9735-17.