Forskning visar att människor i fattigdom betalar stora summor för att få tillgång till samhällstjänster som ska vara gratis. Fattiga betalar närmare dubbelt så mycket i mutor som rika för samma tjänst. Resultatet blir att de sociala skyddsnäten som är till för att rädda och fånga upp personer istället håvar in pengar på ett otillåtet sätt.
Avskaffandet av fattigdom är en grundsten i arbetet med Agenda 2030 och utgör agendans första mål. Världsbanken har i flera sammanhang framhållit att en av de största utmaningarna i arbetet mot fattigdom är korruption. Främst drabbade är låginkomstländer som också står inför resursutmaningar för att kunna bekämpa korruptionen. Det är därmed en utmaning som hänger samman med det samband som i studier har konstaterats mellan graden av korruption och fattigdom i ett land.
Förutom växande fattigdom medför korruption att investeringsstöd uteblir, utvecklingsbistånd går förlorat och utvecklingen i ett område avstannar eller trappas ner. Till exempel framgår av studier att ju fler i en befolkning som rapporterar om att de behövt betala mutor, desto lägre grad av utveckling och högre andel fattiga. Värst drabbade är kvinnor och barn och studier visar på tydliga samband mellan hög korruptionsnivå i ett land och hög barn- och mödradödlighet, brister vad gäller tillgång till hygien och sanitet samt minskad andel barn med skolexamen.
Fattiga betalar mer i mutor än rika
Fattiga hushåll måste ofta betala högre belopp i mutor än hushåll med högre inkomster. I vissa länder är risken för att betala mutor tre gånger högre för fattiga. Mutor blir villkoret för att få tillgång till resurser som ska vara gratis, såsom vatten, sjukvård och utbildning. Det hindrar de som har det sämst ställt från att fångas upp av sociala skyddsnät vilket är i linje med att korrupta ageranden för det mesta sker bland toppskiktet.
Individer i fattigdom har ofta begränsad tillgång till rättsväsendet och därför tuffare att försvara sina grundläggande rättigheter och större risk att utsättas för brott.